KLACKARNA I GOLVEN

omgiven av älskade har jag aldrig förr kännt mig så ensam
när vänner knappt hälsar och bara säger det nödvändigaste
det går inte att lösa problem genom att tiga ihjäl dom

aldrig förr har jag gråtit över ingenting
aldrig förr har jag kännt mig så malplacerad

kan inte allt bli som förrut?
jag vill bara få vara lycklig, för en liten stund



det är mycket nu, i skolan och överallt, oro och stress gnager inifrån
jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga.
Ena stunden vill jag vara ensam i ett mörkt rum och andra stunden vill jag vara nära alla jag älskar, känna trygghet

mina nära och kära pendlar mellan sina hem och sjukhus och det enda jag kan göra är att gå i skolan, plugga och försöka hålla mig samman. Det känns så nära ett sammanbrott nu så jag kan inte göra annat än att bita mig i armen för att inte skrika och vänta på ledighet och semester.