Lilla älsklingen
Idag är min lediga dag den här veckan (bortsett från helgen såklart).
Tanken var att jag skulle städa idag, skicka ett brev som legat länge samt pyssla lite grann i lägenheten.
Dagen började dock med att pälsklingen kom in och väckte mig och sa att grisen fortfarande inte var bra i magen. Han har fått förstoppning igen. Så det var bara att snällt kliva upp 08.30 på min lediga dag och ringa till veterinären för att höra vad dom hade att säga om saken. Det i sin tur ledde till ett besök på apoteket och ännu mer paraffinolja. Nu har det som tur var släppt och han skuttar runt i sin bur igen.
Dock måste jag nog börja bearbeta tanken att det snart är dags att låta det lilla djuret få skutta fritt för alltid, utan smärtor och elände. Men jag gråter varje gång jag bara tänker tanken på att han inte skulle finnas där längre när man vankar upp, kommer hem eller sitter och tittar på tv i soffan. Just nu har han både tandproblem, får förstoppning relativt ofta och biter bort knutar av päls på sig själv. Alla dessa är symptom på att han inte mår riktigt bra. Man ska ju alltid förespråka att man inte ska vara självisk när djuret lider. Men just den här situationen är så jobbig dels för att jag haft honom i 8 år nu och dels för att han är ju så otroligt pigg och kelsjuk när han är ute och skuttar, han visar inga tecken på att han lider. Han hoppar upp i soffan och gosar in sig så nära en han kan komma, sällskapssjuk som han är.
Jag har i alla fall fattat ett viktigt beslut idag. Jag kommer själv inte att vara med på avlivningen av min lilla älskling. Mamma frågade idag om jag inte skulle vara med för att han skulle känna sig trygg, men min svar blir att han kommer aldrig känna sig trygg hos veterinären med sprutor och grejer oavsett om jag finns där eller inte. Han är det underbaraste djur jag någonsin haft och jag kan inte leva med tanken på att se honom somna in och aldrig vakna igen, att känna hur han bli livlös i mina händer. På något sätt är det bättre att det bara är tomt i buren.
Det lilla djuret är mitt allt och han har helt fångat mitt hjärta med sin charm och sina små läten. Han kommer alltid finnas med mig.
Tanken var att jag skulle städa idag, skicka ett brev som legat länge samt pyssla lite grann i lägenheten.
Dagen började dock med att pälsklingen kom in och väckte mig och sa att grisen fortfarande inte var bra i magen. Han har fått förstoppning igen. Så det var bara att snällt kliva upp 08.30 på min lediga dag och ringa till veterinären för att höra vad dom hade att säga om saken. Det i sin tur ledde till ett besök på apoteket och ännu mer paraffinolja. Nu har det som tur var släppt och han skuttar runt i sin bur igen.
Dock måste jag nog börja bearbeta tanken att det snart är dags att låta det lilla djuret få skutta fritt för alltid, utan smärtor och elände. Men jag gråter varje gång jag bara tänker tanken på att han inte skulle finnas där längre när man vankar upp, kommer hem eller sitter och tittar på tv i soffan. Just nu har han både tandproblem, får förstoppning relativt ofta och biter bort knutar av päls på sig själv. Alla dessa är symptom på att han inte mår riktigt bra. Man ska ju alltid förespråka att man inte ska vara självisk när djuret lider. Men just den här situationen är så jobbig dels för att jag haft honom i 8 år nu och dels för att han är ju så otroligt pigg och kelsjuk när han är ute och skuttar, han visar inga tecken på att han lider. Han hoppar upp i soffan och gosar in sig så nära en han kan komma, sällskapssjuk som han är.
Jag har i alla fall fattat ett viktigt beslut idag. Jag kommer själv inte att vara med på avlivningen av min lilla älskling. Mamma frågade idag om jag inte skulle vara med för att han skulle känna sig trygg, men min svar blir att han kommer aldrig känna sig trygg hos veterinären med sprutor och grejer oavsett om jag finns där eller inte. Han är det underbaraste djur jag någonsin haft och jag kan inte leva med tanken på att se honom somna in och aldrig vakna igen, att känna hur han bli livlös i mina händer. På något sätt är det bättre att det bara är tomt i buren.
Det lilla djuret är mitt allt och han har helt fångat mitt hjärta med sin charm och sina små läten. Han kommer alltid finnas med mig.
Kommentarer
Postat av: Johanna
fyfan, såna där saker är aldrig roliga! :( du får låta nåt annat litet djur ta en plats i ditt hjärta. inte ta över platsen som elvis haft (visst heter han elvis eller är jag helt lost nu?), men för att hjälpa dig komma över den värsta sorgen...!
<3
Trackback
