Då drar höstterminen igång igen, eller, nej just, det gör den ju inte

För en stund tänkte jag att det är tur att jag utbildat mig till socionom, annars hade jag inte haft vett nog att träna på att öppna word-dokument. Jag vet att det låter som ett konstigt problem och att det snarare antyder att jag behöver söka psykvård än något bra som jag åstadkommit. Men alla som pluggat har nog en aning om vad jag talar om när jag beskriver en ångest som kryper sig på, det blanka pappret, känslan av tidspress och fingrarna som vägrar att forma de akademiska orden. Meningsuppbyggnader som är obegripliga och frågor som man inte är säker på om de verkligen innehåller en fråga, eller frågor som innehåller 17 frågor (trots att vi lärt oss i 3,5 år att aldrig ställa mer än en fråga i taget). Begränsningen, att sammanfatta en hel bok till 3-5 sidor, det obefintliga livet, den obefintliga sömnen när tankarna kretsar kring hur ett fiktivt barn ska kunna hjälpas ur sin hopplösa hemsituation när lagen inte står på ens sida.

 

Denna ångest är något jag upplevt varje gång jag öppnat ett word-dokument sedan jag officiellt tog min socionomexamen den 1 juni 2011. Till saken hör att jag använder word när jag skriver mina blogginlägg (för att ni ska slippa läsa inlägg med stavfel och dylikt). Men eftersom jag nu är socionom har jag alltså insett att det här med att öppna word är något viktigt man bör kunna, i synnerhet om jag någonsin ska få ett jobb i framtiden. Så jag har alltså tränat. Först öppnade jag det, ungefär en gång om dagen och stängde direkt igen. Efter en vecka öppnade jag det då och då och skrev någonting helt oviktigt, kanske något bra om mig själv någon gång. Och nu har jag alltså kommit så långt att jag skriver blogginlägg igen. Ett stort framsteg och återigen en hyllning till min utbildning, vad vore jag utan den?! Jo det ska jag svara på, jag hade ALDRIG haft problem att öppna ett word-dokument om det inte vore för utbildningen! Om jag inte hade skrivit hemtentor, arbeten, utvärderingar, utredningar eller dylikt i word, på min dator, hade mitt problem aldrig uppstått.

 

Jag kan väl bara konstatera att jag iaf läst rätt utbildning, tänk er alla som läser andra utbildningar, de måste ju ha samma ångest, eller iaf liknande (jag kan förstå att mina problem kan härröra ur min känsliga personlighet och min förmåga att måla faan och hela hans familj på väggen över en fjäder (eller hur går den nu :P) kan ha något att göra med att det här blev ett så stort problem för mig). Hur som helst, hade jag nu inte läst till socionom hade jag ju inte vetat hur jag skulle hantera denna problematik. Så detta blogginlägg kanske ska avslutas med ett tack till universitetet iaf för att det brutala sätt de hanterar sina studenter på, för alla som inte har rätt utbildning för att hantera dessa problem kan ju faktiskt bli mina framtida klienter, universitetet skapar alltså arbetstillfällen för mig och mina forna klasskamrater. Det må vara en hemsk tanke (och allt sånt där) men annars måste jag få ångest över att jag inte har något jobb och inse att jag tillhör de förlorade, förslappade, bortskämda 80-talisterna som slår rekord i arbetslöshet och det är en tanke jag inte är redo att förlika mig med än, för Bauman gav aldrig några bra verktyg för hur man skulle hantera existentiella kriser, och kan inte Bauman, då kan inte jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0