Sofias änglar är äkta känslotv!

Blir fascinerad över hur jag "slänger" sorgliga saker på mig själv. Jag gissar att detta är ett sätt att försöka skapa en reaktion hos mig, kanske för att bara "checka" om jag fortfarande har känslor kvar. Dagarna går annars ut och in, jobb, hem, äta sova, jobb, hem, äta, sova. Som ett skal går jag genom vardagarna och på helgerna vill jag inte göra någonting. Lite som när jag började i KBT. Jag känner mig tom. Fördelen med att ha gått i KBT är att jag nu vet att det är tillfälligt, det är en fas och jag vet hur jag ska hantera det. Jag ska tillåta mig själv att göra saker jag vill, jag ska unna mig att må bra och jag ska tillåta tårarna att rinna nedför kinderna. Därav mitt nya knarkande av programserien "Sofias änglar".

Jag gråter till varje avsnitt, det ÄR ett sorligt program som är uppbyggt på att de hjälper människor som på ett eller annat sätt behöver den hjälpen då de hamnat snett i livet, råkat ut för en olycka eller liknande. Men det senaste programmet jag såg var FRUKTANSVÄRT! Jag har inte gråtit så mycket till ett/en tvprogram/film sedan jag såg Hachiko som är den sorligaste filmen jag någonsin sett (djurfilmer berör ALLTID mer än andra filmer). Hur som helst, tillbaka till Sofias änglar.

Det senaste avsnittet jag såg var S01E01 som handlade om ett ungt par med två underbara döttrar. Pappan i den här familjen hade en obotlig tumör i hjärnan och hade bara några år kvar att leva (han visste inte hur lång tid då han inte visste hur länge han hade haft tumören). Han var så otroligt bra med sina barn och kände en börda att deras radhus var i stort behov av renovering, de hade inte fungerande element mer än i ett rum på övervåningen, man kunde inte öppna fönstrena osv. Men det enda han ville ha var kvalitetstid med sina barn den tiden han hade kvar att leva. Fine, så långt var jag med, det kändes okej att se ändå. Men sedan när de sitter som i intervju och pappan började gråta när han förklarade att dottern sagt att "när jag blir 26 blir du morfar pappa" och han insåg att han kommer aldrig bli morfar. Han kommer aldrig få vara med när barnen tar studenten, eller ska övningsköra, när de ska flytta hemifrån finns han inte där och kan hjälpa dom. Då sprutade tårarna! När jag väl hade samlat mig kommer nästa bomb. Pappan hade av Sofias änglar fått gå och tatuera in porträtt av sina döttrar på armen. Familjen fick sedan åka till Kolmården och vara där alldeles själva (då detta utspelade sig under vinterhalvåret och Kolmården var stängt). När döttrarna och pappan på hotellet ligger i bubbelpoolen säger dottern "när jag blir vuxen ska jag göra en tatuering av dig pappa". Då drog tårkalaset igång här hemma, och så höll det på, hela programmet. Det var så otroligt rörande program! Hur som helst kan jag nu konstatera att jag är inte bara ett skal. Jag har känslor, starka sådana! (Jag har en känsla av att det blir några nya avsnitt idag!).


Followup med mitt besök på vårdcentralen gällande foten kan jag bara säga att jag var glatt överraskad. Jag fick den BÄSTA läkaren någonsin. Det brukar vara så när det är distriktsläkare. De är bara bättre, inget jag kan rå för att jag tycker. Han lyssnade, han ville veta, ville förstå. Jag förklarade och han hörde mig verkligen. Efter några minuters pratande, förklarande, pekande satte han sina två pekfingrar och tryckte på varsinn sida om min vrist varpå jag höll på att tappa andan av smärta. Då utbrister han "Jahaa, du har inflammation i akillesfästet!". Och så var det med det. Inget att göra något åt, det går över om 1-2 månader. Undertiden ska jag lyssna på kroppen och inte göra någonting som gör ont då det kan blir ett bestående tillstånd. Inga skidor och ingen zumba eller dylikt var läkarens order. Han menade på att det visst går att behandla men att man gärna undviker det. Behandlingen var att spruta kortison rakt in i fästet men att detta kan leda till att fästet då slappnar av och går av helt om det påfrestas, och det är bättre att ha inflammation än att det går av. Det håller jag helt med honom om! Han var vis den där läkaren!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0