KLACKARNA I GOLVEN

Jag kan vara den mesta ambitiösa hopplösa 80-talisten arbetsförmedlingen (ams) skådat. Som säkerligen förstås av meningen innan har jag idag varit på ams och skrivit in mig, en vecka försent, men ändock (man får väl unna sig en veckas semester innan man blir arbetslös?). Då detta var ett påfund från F som jag fick reda på när jag öppnade mina sömniga ögon imorse och kollade på mobilen hade vi naturligtvis inte fyllt i våra uppgifter via internet, utan var följakligen tvungna att inleda vårt besök på ams med att göra detta. Jag ska meddela att det inte är en barnlek att skriva in sig på ams! För det första har de runda bollar istället för en mus vid deras datorer (fråga mig inte varför, men min gissning är att det har att göra med en blandning av estetik (dvs påfund av en inredningsarkitekt) och säkerhet (dvs en minskning av stöldsiffran)), att manövrera denna mus var INTE lätt. Sedan ska man fylla i sina uppgifter, personuppgifterna skulle jag säga gick relativt snabbt att fylla i, sedan kom det krångliga. Jag har alltså gått 3.5 år på universitetet och har förhållandevis bra koll på vilken utbildning jag gått och vilka kunskaper jag har. Men vad gör man när socionom inte finns att välja i utbildningsfältet? Jo, man väljer socialt arbete och omvårdnad. Då var underrubrikerna något i stil med socialt arbete och omvårdnad, omvårdnad, socialt arbete handledning, socialt arbete behandling. Jaa, vad har jag då gått för utbildning kan man undra?! Något senare kom man till delen då man ska välja yrken man vill jobba med. Under socialt arbete kom det upp en lååååång rullist med saker jag kan tänka mig att jobba med, ca 20-25 alternativ, men naturligtvis var dessa val begränsade till 4. Jag räckte upp handen och menade på att det var idiotiskt att begränsa sig till 4 alternativ, det begränsar ju mina chanser att få jobb, varpå ams-killen svarade mig, jaa men det är så vårt system fungerar, vi kan inte matcha dig mot alla tänkbara jobb. NEHE?! HUR har han tänkt att han ska kunna hjälpa mig då? Om han bara kan matcha mig mot 4 alternativ när det eventuellt finns 25 alternativa jobb jag kan söka? Idioti! Bitter blev jag och resterande uppgifter jag skulle fylla i blev hastigt genomrafsade i ren protest.

Besöket fortsatte med att jag fick hjälp att se igenom mina uppgifter (som om man vore ett barn och inte klarar av att fylla i ett formulär). Det gick snabbt då ams-tjejen konstaterade att jag fyllt i allting och hon bokade in mig på ett möte med min framtida handläggare. Hon meddelade även att ams hade en platsbank där arbetsgivare har möjlighet att lägga ut annonser för att rekrytera nya medarbetare, min kommentar till detta var lätt höjda ögonbryn och ett ”jo, jag vet, jag har sökt nära på alla jobb under socialt arbete de senaste månaderna så jag är medveten om vad det är”. Med skickade hon också ett papper med punkter jag skulle uppfylla innan jag träffar min blivande handläggare. Dessa punkter var jag och F ivriga att klara av redan idag så vi gick hem och började med att kolla på en informationsfilm för "nya på ams". Efteråt såg vi på varandra och konstaterade i kör att det var värdelöst och att vi inte lärt oss något nytt mer än att vi inte är berättigade ersättning från a/alfakassan. Sedan gick vi vidare på listan och bokade in oss själva på 2 seminarier på ams under nästa vecka för att bli peppade och kanske få råd och tips om hur man skriver den bästa jobbansökningen och hur man ”tänker nytt”.  Vi har även checkat av alla andra punkter på listan, så nu är det bara vänta på att ams ringer upp mig och säger att jag måste flytta till Kiruna för en deltidstjänst på 30% som lagerarbetare. Nej jag är inte bitter

För en stund tänkte jag att det är tur att jag utbildat mig till socionom, annars hade jag inte haft vett nog att träna på att öppna word-dokument. Jag vet att det låter som ett konstigt problem och att det snarare antyder att jag behöver söka psykvård än något bra som jag åstadkommit. Men alla som pluggat har nog en aning om vad jag talar om när jag beskriver en ångest som kryper sig på, det blanka pappret, känslan av tidspress och fingrarna som vägrar att forma de akademiska orden. Meningsuppbyggnader som är obegripliga och frågor som man inte är säker på om de verkligen innehåller en fråga, eller frågor som innehåller 17 frågor (trots att vi lärt oss i 3,5 år att aldrig ställa mer än en fråga i taget). Begränsningen, att sammanfatta en hel bok till 3-5 sidor, det obefintliga livet, den obefintliga sömnen när tankarna kretsar kring hur ett fiktivt barn ska kunna hjälpas ur sin hopplösa hemsituation när lagen inte står på ens sida.

Denna ångest är något jag upplevt varje gång jag öppnat ett word-dokument sedan jag officiellt tog min socionomexamen den 1 juni 2011. Till saken hör att jag använder word när jag skriver mina blogginlägg (för att ni ska slippa läsa inlägg med stavfel och dylikt). Men eftersom jag nu är socionom har jag alltså insett att det här med att öppna word är något viktigt man bör kunna, i synnerhet om jag någonsin ska få ett jobb i framtiden. Så jag har alltså tränat. Först öppnade jag det, ungefär en gång om dagen och stängde direkt igen. Efter en vecka öppnade jag det då och då och skrev någonting helt oviktigt, kanske något bra om mig själv någon gång. Och nu har jag alltså kommit så långt att jag skriver blogginlägg igen. Ett stort framsteg och återigen en hyllning till min utbildning, vad vore jag utan den?! Jo det ska jag svara på, jag hade ALDRIG haft problem att öppna ett word-dokument om det inte vore för utbildningen! Om jag inte hade skrivit hemtentor, arbeten, utvärderingar, utredningar eller dylikt i word, på min dator, hade mitt problem aldrig uppstått.

Jag kan väl bara konstatera att jag iaf läst rätt utbildning, tänk er alla som läser andra utbildningar, de måste ju ha samma ångest, eller iaf liknande (jag kan förstå att mina problem kan härröra ur min känsliga personlighet och min förmåga att måla faan och hela hans familj på väggen över en fjäder (eller hur går den nu :P) kan ha något att göra med att det här blev ett så stort problem för mig). Hur som helst, hade jag nu inte läst till socionom hade jag ju inte vetat hur jag skulle hantera denna problematik. Så detta blogginlägg kanske ska avslutas med ett tack till universitetet iaf för att det brutala sätt de hanterar sina studenter på, för alla som inte har rätt utbildning för att hantera dessa problem kan ju faktiskt bli mina framtida klienter, universitetet skapar alltså arbetstillfällen för mig och mina forna klasskamrater. Det må vara en hemsk tanke (och allt sånt där) men annars måste jag få ångest över att jag inte har något jobb och inse att jag tillhör de förlorade, förslappade, bortskämda 80-talisterna som slår rekord i arbetslöshet och det är en tanke jag inte är redo att förlika mig med än, för Bauman gav aldrig några bra verktyg för hur man skulle hantera existentiella kriser, och kan inte Bauman, då kan inte jag.