diet och det mystiska naturreservatet i "laggårdsängen"

Så nu har jag klarat en vecka på min nya diet, nöjd med mig själv AB! 3 eller 7 veckor till, får se hur det känns. Men det känns nu som att jag hittat en form av diet som jag faktiskt kan klara av att hålla. Jag har inte vart hungrig en enda gång sedan jag började och det är ett måste för mig om jag ska klara mig. Jag fungerar lite så att om jag är hungrig måste jag få njuta av god mat när jag väl äter, och eftersom den där sista delen, "njuta av god mat" inte riktigt existerar när man går på diet får man se till att aldrig bli hungrig. Jag tänker mig just nu att jag gör en egen lite gastric bypass. Jag håller på å krymper min magsäck helt enkelt!

Igår var jag hemma hos underbara M på vinkväll. Innan vi kom till vinkvällen hände dock följande. Vi sitter i soffan och pratar om att M vart ute och gått i ett elljusspår men att spåret sedan bara tog slut. Jag fick för mig att vi minsann skulle gå ut och hitta det här jäkla spåret, mycket för att man vågar utforska bättre när man inte är själv. Så vi gick upp för en backe strax utanför knuten hos M. Nej, det var en underdrift! Vi KRAVLADE oss upp för ett mindre berg och med min kondition höll jag på att dö innan vi ens kommit fram till spåret. Sedan vandrade vi, vi gick och gick och gick på det där jäkla spåret. När M meddelade att "ungefär såhär långt bort har jag varit, och här framme kommer spåret ta slut" tänkte jag, "åh spännande, spåret kan ju inte ta slut, du måste bara missat det". Men kloka M hade rätt. Spåret tog slut. Plötsligt stod vi vid en trevägskorsning och ingen av vägarna var fortsättning på vårt elljusspår. Plötsligt dök en joggare upp och vi fick upp hoppet igen, vi följde efter honom så gott vi kunde (med tanke på att han sprang och vi gick) och POFF så var han borta och vi stod mellan lyxvillor och en bilväg. Spåret? Borta!
Vi kravlade oss upp för ytterliggare en mördarbacke och hittade någon form av väg igen, tills vi kom fram till hästar. MITT I SKOGEN! Ungefär där gav vi upp och tog oss hemåt, då vi hade vart ute och promenerat drygt en timme. Jag som hatar oreda i mitt liv började febrilt att googla när vi kom hem. Och fann att det inte alls var ett elljusspår utan ett naturreservat. Det gick ett elljusspår i naturreservatet men det var inte sammanhängande så man måste alltså lära sig hur man ska svänga på de konstiga vägarna och stigarna som bryter spåret. Jag föreslog då för M att det säkraste måste vara att springa runt runt på den handikappsanpassade slingan som börjar vid informationsskylten som inte existerar.
Jag känner spontant att det här elljusspåret och jag inte gjort upp riktigt.
We'll meet again!


Ut med skiten

Mår nu bra igen efter det lilla missödet med glassen!

Jobbet den här veckan har varit katastrofalt. Inte tråkigt på något sätt, utan jobbigt. När man har i snitt 30 kunder per dag och i snitt 4 personal sjuka varenda j*vla dag ÄR det inte roligt att vara samordnare. Varför ska alla vara sjuka när jag bokar för? Min kollega har haft 3 "lätta" veckor och sedan kommer jag som fortfarande försöker lära mig att boka och då händer allting samtidigt! Jag är ändå nöjd över min insats den här veckan, jag har fått ihop det och inte glömt någon kund, det är min måttstock på ett bra utfört arbete!
Men som jag sa till M igår kommer jag vara vinsugen på fredag p.g.a detta!

Ikväll ska jag på standup på konserthuset. Känns ju helt fantastiskt att det ordnas sådana saker i den här staden som annars är så tråkig. Nu är det väl förstås inte staden jag ska tacka, utan snarare Sorans producent som bokat in honom här. Misstänker att det kommer en uppdatering om hur kvällen blev i helgen.

Jag tror jag att jag ska fortsätta att spy ur mig lite galla. Jag är väl medveten om att jag stundtals kan skriva slarvigt och säkert stava fel här och där (särskrivning är en liten egenhet jag har), men jag har iaf vett nog att läsa igenom mina inlägg innan jag skickar ut dom, för läsarens skull. På en hemsida jag har en användare på ploppar det då och då upp dagboksinlägg jag väljer att läsa. När folk är upprörda och kritiserar saker men skriver med så mycket stavfel och missar att det knappt är läsbart är det svårt att ta dom på allvar! I mina ögon är det den skrivandes förbannade ansvar att se till att det man postar på nätet är OKEJ. Jag har fått så jäkla mycket skit tidigare för denna åsikt jag har av folk med dysleksi som menar att jag utesluter en del av befolkningen då jag "klankar ner" på människor med dysleksi så det enda jag kräver från och med nu är att det ska vara OKEJ, alltså läsbart och förståeligt. Mest av allt just nu stör jag mig på människor som klagar på andras sätt att skriva och inte ens kan skriva själva. KATASTROFALT!

Så nu när jag har fått ur mig mycket av min ilska önskar jag er en fortsatt bra dag och hoppas ni får kul ikväll, det tänker iaf jag ha! (Vill tillägga att min irritation med största säkerhet beror på att jag måste vara så j*vla trevlig på jobbet hela dagarna).


gräddglass

VARFÖR ska jag envisas med att tro att min laktosintollerans har gått över?!
Jag skulle ju bara äta lite glass med chokladsås och vad händer då? Jo! Jag får det värsta laktosmageanfallet jag någonsin haft! Vidrigt!

måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag

Det kan vara så att unibets nya reklamfilm är den bästa genom tiderna. Jag är ingen spelmänniska överhuvudtaget och gillar inte nödvändigtvis sport heller men jag ÄLSKAR deras nya reklam! Nu är detta en sanning med modifikation då det egentligen är låten i reklamen jag älskar. Det är en mysig och lättlyssnad låt. Den handlar om sport spel och proppar i princip in i hjärnan att spel är bra, citat ur låten: "våga satsa för att vinna, hylla alla oss som älskar spel". Det är ju ren propaganda, men fasen vad jag gillar den! Jag är helt såld!

Förra veckan kunde man lätt trott att våren var här för att stanna, men icke! På torsdagen vaknade jag till ett ymnigt snöfall som fortsatte så resten av dagen. Jag som då varit bra i fotleden drygt 1,5 vecka lyckas naturligtvis "halka" jag gick halv ner i någon slags spagat och fick all vikt på den onda foten så nu gör den ont på riktigt igen, varje steg är som en lite kniv som vrids om strax innanför fotknölen. Det intressanta är att jag är glad ändå, för NU verkar verkligen våren vara här! Solen har gassat på mig genom rutorna på jobbet idag så jag trodde för en stund att jag var i Thailand! Och sedan jag kom hem runt 14 snåret har jag haft balkongdörren öppen, det är underbart!

Kissen fick sig en riktigt omgång med borsten idag också, lämpligt nog var vi ute och utförde denna aktivitet för det är sanslöst vad hon fäller! Ihoptryckt fick jag precis plats med "överbliven" päls i ena handen!

Jag har också blivit faster, den 5 mars tyckte lille skitgrisen det var dags att komma ut. Han är världens sötaste lilla bebis! Jag blir alldeles kär när jag tittar på honom. Det värmer i hjärtat på ett annorlunda sätt jämfört med när min andra brorsson kom. Jag älskar honom också innerligt, men det har mer kommit på senare tid. Förmodligen handlar det om mognad, var man är i livet och att han var den första bebisen i närhet. Nu, sedan jag börjat etablera mitt förhållningssätt till barn har jag mycket lättare att ta till mig den nya lillen.

Känns som det här blev ett inlägg fullt med blaj och lite för lite av allt för att beröra, men tanken med min blogg är inte att beröra läsaren utan att jag ska få skriva ur mig mina tankar. Då kan man fråga sig varför jag har en blogg och inte bara ett worddokument i datorn som jag skriver i och den frågan mina vänner är en fråga jag också ofta ställer mig!


Sofias änglar är äkta känslotv!

Blir fascinerad över hur jag "slänger" sorgliga saker på mig själv. Jag gissar att detta är ett sätt att försöka skapa en reaktion hos mig, kanske för att bara "checka" om jag fortfarande har känslor kvar. Dagarna går annars ut och in, jobb, hem, äta sova, jobb, hem, äta, sova. Som ett skal går jag genom vardagarna och på helgerna vill jag inte göra någonting. Lite som när jag började i KBT. Jag känner mig tom. Fördelen med att ha gått i KBT är att jag nu vet att det är tillfälligt, det är en fas och jag vet hur jag ska hantera det. Jag ska tillåta mig själv att göra saker jag vill, jag ska unna mig att må bra och jag ska tillåta tårarna att rinna nedför kinderna. Därav mitt nya knarkande av programserien "Sofias änglar".

Jag gråter till varje avsnitt, det ÄR ett sorligt program som är uppbyggt på att de hjälper människor som på ett eller annat sätt behöver den hjälpen då de hamnat snett i livet, råkat ut för en olycka eller liknande. Men det senaste programmet jag såg var FRUKTANSVÄRT! Jag har inte gråtit så mycket till ett/en tvprogram/film sedan jag såg Hachiko som är den sorligaste filmen jag någonsin sett (djurfilmer berör ALLTID mer än andra filmer). Hur som helst, tillbaka till Sofias änglar.

Det senaste avsnittet jag såg var S01E01 som handlade om ett ungt par med två underbara döttrar. Pappan i den här familjen hade en obotlig tumör i hjärnan och hade bara några år kvar att leva (han visste inte hur lång tid då han inte visste hur länge han hade haft tumören). Han var så otroligt bra med sina barn och kände en börda att deras radhus var i stort behov av renovering, de hade inte fungerande element mer än i ett rum på övervåningen, man kunde inte öppna fönstrena osv. Men det enda han ville ha var kvalitetstid med sina barn den tiden han hade kvar att leva. Fine, så långt var jag med, det kändes okej att se ändå. Men sedan när de sitter som i intervju och pappan började gråta när han förklarade att dottern sagt att "när jag blir 26 blir du morfar pappa" och han insåg att han kommer aldrig bli morfar. Han kommer aldrig få vara med när barnen tar studenten, eller ska övningsköra, när de ska flytta hemifrån finns han inte där och kan hjälpa dom. Då sprutade tårarna! När jag väl hade samlat mig kommer nästa bomb. Pappan hade av Sofias änglar fått gå och tatuera in porträtt av sina döttrar på armen. Familjen fick sedan åka till Kolmården och vara där alldeles själva (då detta utspelade sig under vinterhalvåret och Kolmården var stängt). När döttrarna och pappan på hotellet ligger i bubbelpoolen säger dottern "när jag blir vuxen ska jag göra en tatuering av dig pappa". Då drog tårkalaset igång här hemma, och så höll det på, hela programmet. Det var så otroligt rörande program! Hur som helst kan jag nu konstatera att jag är inte bara ett skal. Jag har känslor, starka sådana! (Jag har en känsla av att det blir några nya avsnitt idag!).


Followup med mitt besök på vårdcentralen gällande foten kan jag bara säga att jag var glatt överraskad. Jag fick den BÄSTA läkaren någonsin. Det brukar vara så när det är distriktsläkare. De är bara bättre, inget jag kan rå för att jag tycker. Han lyssnade, han ville veta, ville förstå. Jag förklarade och han hörde mig verkligen. Efter några minuters pratande, förklarande, pekande satte han sina två pekfingrar och tryckte på varsinn sida om min vrist varpå jag höll på att tappa andan av smärta. Då utbrister han "Jahaa, du har inflammation i akillesfästet!". Och så var det med det. Inget att göra något åt, det går över om 1-2 månader. Undertiden ska jag lyssna på kroppen och inte göra någonting som gör ont då det kan blir ett bestående tillstånd. Inga skidor och ingen zumba eller dylikt var läkarens order. Han menade på att det visst går att behandla men att man gärna undviker det. Behandlingen var att spruta kortison rakt in i fästet men att detta kan leda till att fästet då slappnar av och går av helt om det påfrestas, och det är bättre att ha inflammation än att det går av. Det håller jag helt med honom om! Han var vis den där läkaren!

Hur tänkte jag där?

Den här veckan har jag tydligen jobbat 7 dagar. När de ringde från jobbet i Nora och frågade om jag kunde jobba den 28 och 29 de tänkte jag jaa, men hur jobbigt kan det vara att vara i Nora en helg. Man sitter ju mest ändå, precis som hemma. Så jag tog de passen och tänkte inte mer på det.

Nu, när jag har jobbat 7 dagar i rad, kan jag tycka att det känns ändå helt okej, ända tills jag inser att det inte handlar om att jobba 7 dagar i rad, för imorgon ska jag ju jobba på mitt vanliga jobb igen! Jag jobbar alltså 12 dagar i rad! Som tur är jobbar jag sent veckan som kommer, så jag får iaf sova lite längre. Det är faktiskt stor skillnad mellan att gå upp 05.45 och 09.30!

Och alla vuxna säger bara "passa på medan du är ung och fortfarande orkar", jag förstår inte hur dom tänker. Det är ju NU jag tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen. De vuxna vaknar ju tidigt automatiskt. Det är på så sätt jag insett att pappa börjar bli gammal för att han "orkar inte ligga kvar i sängen längre än till 9 på helgerna". Vaddå orkar inte ligga kvar? Det är inte jobbigt att ligga ner?! Och innan ni dömer mig för att jag verkar lat ska ni veta att det inte är mitt fel att jag är lat, jag är en medlem i 80-talist generationen och då BLIR man automatiskt lat, sådeså!

Det fina med vården

OBS Detta är ett otroligt vardagligt och inte så roligt inlägg men jag behöver skriva av mig:

Nu har jag haft problem med min vrist i snart 3 veckor.

Allt började en lördag när mamma och jag hade varit på marieberg och tokshoppat. Vi hade gått hela dagen, burit kassar och irrat omkring. När vi kommer hem står jag och stryker mammas nya (otroligt fina) gardiner, känner hur det smäller till i låret och utbrister "nu fick jag en blodpropp"! Mamma blev märkbart irriterad och säger "sådär säger man inte, det är inget att skoja om!" varpå jag svarar "det är kanske inget skämt" och förklarar hur det kändes. Senare på kvällen känner jag hur det börjar värka så smått i vristen. Jag tänkte inte mer på det förrän jag nästa morgon vaknade upp och inte kunde gå på mitt högra ben!

Det fortgick de närmaste 4 dagarna, jag köpte en linda på apoteket, stödlindade benet och det blev lite bättre. Den 4 de dagen ringer jag vårdcentralen och bokar en telefontid. Senare på kvällen gick mycket av värken över, bara PANG så var det mesta borta, jag kunde vicka på foten upp och ner men det gjorde ont åt sidorna. Så jag tänker att jaja, men då kommer det gå över snart och ringer och avbokar min telefontid. (Jag kanske ska tillägga att jag är trött på vården. Att vänta och att alltid få svaret "gå hem och vila". De tar upp min tid och gör ingenting vettigt åt min situation).

När det hade gått 2 veckor och det inte hade blivit någon skillnad på läget, varken bättre eller nämnvärt sämre bestämde jag mig för att jag, som 23 åring kan inte rimligtvis ha begränsat rörelsemönster på grund av smärtor, jag måste göra något åt det här!. Så jag ringer vårdcentralen igen och tar faktiskt min telefontid. En läkare ringer upp mig, jag förklarar vad som hänt, varpå han säger "jaha, det låter ju inte så bra, det kan ju vara en blödning som vandrat ner till vristen och skapar problem. Jag skickar ett brev hem till dig med en tid då du får komma hit". HÄR börjar min riktiga frustration och vill du inte höra gnäll, sluta läs!

I min värld är agerandet av läkaren felaktigt. Jag anser inte att man som läkare säger till sin patient "det kan vara en blödning i ditt ben" och sedan lämnar mig ovetande om vad det innebär samt ovetande om när man får en tid för att kolla upp det här. Det är också märkligt att tiden inte kan bokas via telefon när jag ändå bokat en telefontid, så jag kan försöka styra tiden någolunda så den passar mig!

Idag fick jag detta brev hem där jag meddelas att jag fått en tid den 7/2 kl 13.40. Den veckan är mina arbetstider 10.30-17.00, varpå det är den sämsta tänkbara tiden jag kan tänka mig och allvarligt, ÄR inte en blödning i benet farligt?! (det låter inte helt bra i alla fall). Varför får jag en tid 2,5 vecka efter jag ringde?
Behöver jag nämna än en gång att jag HATAR vården?!

Fredrik Wikingsson och Harry Potter

Som förmodligen ALLA vid det här laget känner till har Filip och Fredrik lanserat en ny hemsida. Jag följer deras podcast slaviskt och har hört alla avsnitt minst 3 gånger. De har nu avslutat sitt samarbete med aftonbladet för att lansera en ny hemsida där podcasten numer kan "bo". Det finns eftersnack, blogg, extramaterial osv osv på denna hemsida. Jag ÄLSKAR den. Lyssnar man på podcasten via hemsidans spelare kommer det även upp ett litet ploppljud på de obegripliga referenserna som haglar över ens huvud, så nu kan jag, som ovetande, normal, oinsatt person hänga med och förstå och på så sätt uppskatta podcasten än mer. Min åsikt är definitivt partisk men jag har liksom "växt upp" med Filip och Fredrik.
Hur som helst, det jag ville komma till gällande Fredrik Wikingsson var att jag blir så otroligt inspirerad av hans bloggskrivande. Det känns som att man kommer honom nära, fast jag egentligen inte kommer närmare än om jag skulle läsa någon artikel han skriver för en tidning. Det är saker han reflekterat och funderat över, men egentligen ganska intetsägande om honom själv. Ibland kommer små fragment ur hans liv och då blir det väl något litet mer personligt men det är sättet han skriver på. Han har med sina texter förmåga att inspirera och trollbinda. Även när han skriver om ämnen jag inte alls har något intresse för upptäcker jag att jag läser hela texten och får mig en tankeställare. Han är en otroligt duktig skribent, långt mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig efter att ha sett deras program. Så nu inspirerar han mig att skriva. En känsla jag inte känt på riktigt sedan gymnasiet.

Jag har även börjat titta på På spåret, som vilken annan pensionär som helst. Det är svårt. Mina sämsta ämnen i skolan var geografi och historia och det är ju lite det hela programmet är uppbyggt på att man ska kunna. Men jag har hittat ett kryphål. Det är ju numer Kristian Luuk och Fredrik Lindström som har På spåret och Kristian tycks ha en förkärlek till ordlekar och fyndiga ordvitsar. Och det är här mina kunskaper kommer in. När han i fredagens program läser upp ledtråden "3,14 till vattendrag" hoppar jag upp och ner i soffan och skriker "Piteå! det är Piteå, jag fick 8 poäng!" fast jag sitter själv i min lägenhet. Majken vände sig trött om och tittade på mig med sömndruckna ögon för att sedan sucka och somna om igen. I glädjeruset över att jag tog så många poäng på en resa glömde jag bort att lyssna på vad frågan till kommande musiksycke var och till min förvåning kände jag igen stycket. Det är minsann det de spelar i början av Harry Potter-filmerna! Jag är helt säker och tänker "ojojoj, det här kommer de tävlande lagen aldrig kamma hem, men jag vet minsann, det är Harry Potter". Till min stora förvåning svarade de precis rätt, båda lagen, att låten kommer ur den välkända baletten Svansjön och författaren till stycket är Pjotr Tjajkovskij (något jag aldrig hade kunnat). Jag får kanske bara erkänna att jag inte är den generationen som kan den här typen av frågor. Men jag vidmakthåller att de tävlande lagen aldrig hade kunnat att samma låt är ledmotiv i Harry Potter!


Plötsligt händer det

När är plötsligt, kan det inte komma snart?
Plötsligt kan inte komma när jag är 40år gammal, ful och har skaffat barn med någon jag inte tyckt om och skiljt mig! Pappa har alltid sagt att en av mina bästa egenskaper är att jag har sånt tålamod. Det kanske var när jag var yngre och inte visste vad världen hade att erbjuda, nu tycks det inte finnas något tålamod alls kvar! Jag är trött på att sitta ensam i soffan och grina till chickflickfilmer. Jag vill ha någon som kan hålla om mig, som kan älska mig, så jag inte behöver gråta, utan istället kan tänka, ååh jag har det lika bra som dom i filmen, eller ännu bättre!
Jag har en teori gällande att jag inte träffar någon. Överraskande är en synonym till plötstlig. Detta torde betyda att det inte kan vara något man väntat sig, eller något man går och väntar på. Kan det vara så att jag måste ha gett upp totalt och tror att hoppet är ute, annars blir det ju ingen överraskning om jag hittar någon, för det är ju något jag gått och väntat på och då kan det inte klassas som plötsligt? Jag brukar ofta ha fel gällande teorier och jag hoppas jag har det även denna gång, för jag vill inte vänta till jag är 40 och har gett upp!

Triss är en lögn!

(ber om ursäkt för eventuella stavfel, orkade inte använda word idag)

Ett besök till ams och en konstaterad hopplöshet

Jag kan vara den mesta ambitiösa hopplösa 80-talisten arbetsförmedlingen (ams) skådat. Som säkerligen förstås av meningen innan har jag idag varit på ams och skrivit in mig, en vecka försent, men ändock (man får väl unna sig en veckas semester innan man blir arbetslös?). Då detta var ett påfund från F som jag fick reda på när jag öppnade mina sömniga ögon imorse och kollade på mobilen hade vi naturligtvis inte fyllt i våra uppgifter via internet, utan var följakligen tvungna att inleda vårt besök på ams med att göra detta. Jag ska meddela att det inte är en barnlek att skriva in sig på ams! För det första har de runda bollar istället för en mus vid deras datorer (fråga mig inte varför, men min gissning är att det har att göra med en blandning av estetik (dvs påfund av en inredningsarkitekt) och säkerhet (dvs en minskning av stöldsiffran)), att manövrera denna mus var INTE lätt. Sedan ska man fylla i sina uppgifter, personuppgifterna skulle jag säga gick relativt snabbt att fylla i, sedan kom det krångliga. Jag har alltså gått 3.5 år på universitetet och har förhållandevis bra koll på vilken utbildning jag gått och vilka kunskaper jag har. Men vad gör man när socionom inte finns att välja i utbildningsfältet? Jo, man väljer socialt arbete och omvårdnad. Då var underrubrikerna något i stil med socialt arbete och omvårdnad, omvårdnad, socialt arbete handledning, socialt arbete behandling. Jaa, vad har jag då gått för utbildning kan man undra?! Något senare kom man till delen då man ska välja yrken man vill jobba med. Under socialt arbete kom det upp en lååååång rullist med saker jag kan tänka mig att jobba med, ca 20-25 alternativ, men naturligtvis var dessa val begränsade till 4. Jag räckte upp handen och menade på att det var idiotiskt att begränsa sig till 4 alternativ, det begränsar ju mina chanser att få jobb, varpå ams-killen svarade mig, jaa men det är så vårt system fungerar, vi kan inte matcha dig mot alla tänkbara jobb. NEHE?! HUR har han tänkt att han ska kunna hjälpa mig då? Om han bara kan matcha mig mot 4 alternativ när det eventuellt finns 25 alternativa jobb jag kan söka? Idioti! Bitter blev jag och resterande uppgifter jag skulle fylla i blev hastigt genomrafsade i ren protest.

 

Besöket fortsatte med att jag fick hjälp att se igenom mina uppgifter (som om man vore ett barn och inte klarar av att fylla i ett formulär). Det gick snabbt då ams-tjejen konstaterade att jag fyllt i allting och hon bokade in mig på ett möte med min framtida handläggare. Hon meddelade även att ams hade en platsbank där arbetsgivare har möjlighet att lägga ut annonser för att rekrytera nya medarbetare, min kommentar till detta var lätt höjda ögonbryn och ett ”jo, jag vet, jag har sökt nära på alla jobb under socialt arbete de senaste månaderna så jag är medveten om vad det är”. Med skickade hon också ett papper med punkter jag skulle uppfylla innan jag träffar min blivande handläggare. Dessa punkter var jag och F ivriga att klara av redan idag så vi gick hem och började med att kolla på en informationsfilm för "nya på ams". Efteråt såg vi på varandra och konstaterade i kör att det var värdelöst och att vi inte lärt oss något nytt mer än att vi inte är berättigade ersättning från a/alfakassan. Sedan gick vi vidare på listan och bokade in oss själva på 2 seminarier på ams under nästa vecka för att bli peppade och kanske få råd och tips om hur man skriver den bästa jobbansökningen och hur man ”tänker nytt”.  Vi har även checkat av alla andra punkter på listan, så nu är det bara vänta på att ams ringer upp mig och säger att jag måste flytta till Kiruna för en deltidstjänst på 30% som lagerarbetare. Nej jag är inte bitter


Då drar höstterminen igång igen, eller, nej just, det gör den ju inte

För en stund tänkte jag att det är tur att jag utbildat mig till socionom, annars hade jag inte haft vett nog att träna på att öppna word-dokument. Jag vet att det låter som ett konstigt problem och att det snarare antyder att jag behöver söka psykvård än något bra som jag åstadkommit. Men alla som pluggat har nog en aning om vad jag talar om när jag beskriver en ångest som kryper sig på, det blanka pappret, känslan av tidspress och fingrarna som vägrar att forma de akademiska orden. Meningsuppbyggnader som är obegripliga och frågor som man inte är säker på om de verkligen innehåller en fråga, eller frågor som innehåller 17 frågor (trots att vi lärt oss i 3,5 år att aldrig ställa mer än en fråga i taget). Begränsningen, att sammanfatta en hel bok till 3-5 sidor, det obefintliga livet, den obefintliga sömnen när tankarna kretsar kring hur ett fiktivt barn ska kunna hjälpas ur sin hopplösa hemsituation när lagen inte står på ens sida.

 

Denna ångest är något jag upplevt varje gång jag öppnat ett word-dokument sedan jag officiellt tog min socionomexamen den 1 juni 2011. Till saken hör att jag använder word när jag skriver mina blogginlägg (för att ni ska slippa läsa inlägg med stavfel och dylikt). Men eftersom jag nu är socionom har jag alltså insett att det här med att öppna word är något viktigt man bör kunna, i synnerhet om jag någonsin ska få ett jobb i framtiden. Så jag har alltså tränat. Först öppnade jag det, ungefär en gång om dagen och stängde direkt igen. Efter en vecka öppnade jag det då och då och skrev någonting helt oviktigt, kanske något bra om mig själv någon gång. Och nu har jag alltså kommit så långt att jag skriver blogginlägg igen. Ett stort framsteg och återigen en hyllning till min utbildning, vad vore jag utan den?! Jo det ska jag svara på, jag hade ALDRIG haft problem att öppna ett word-dokument om det inte vore för utbildningen! Om jag inte hade skrivit hemtentor, arbeten, utvärderingar, utredningar eller dylikt i word, på min dator, hade mitt problem aldrig uppstått.

 

Jag kan väl bara konstatera att jag iaf läst rätt utbildning, tänk er alla som läser andra utbildningar, de måste ju ha samma ångest, eller iaf liknande (jag kan förstå att mina problem kan härröra ur min känsliga personlighet och min förmåga att måla faan och hela hans familj på väggen över en fjäder (eller hur går den nu :P) kan ha något att göra med att det här blev ett så stort problem för mig). Hur som helst, hade jag nu inte läst till socionom hade jag ju inte vetat hur jag skulle hantera denna problematik. Så detta blogginlägg kanske ska avslutas med ett tack till universitetet iaf för att det brutala sätt de hanterar sina studenter på, för alla som inte har rätt utbildning för att hantera dessa problem kan ju faktiskt bli mina framtida klienter, universitetet skapar alltså arbetstillfällen för mig och mina forna klasskamrater. Det må vara en hemsk tanke (och allt sånt där) men annars måste jag få ångest över att jag inte har något jobb och inse att jag tillhör de förlorade, förslappade, bortskämda 80-talisterna som slår rekord i arbetslöshet och det är en tanke jag inte är redo att förlika mig med än, för Bauman gav aldrig några bra verktyg för hur man skulle hantera existentiella kriser, och kan inte Bauman, då kan inte jag.


what are words

Har fått dille på låten what are words med Chris Medina. Första tanken som slog mig var att det var en konstig låt, den hade inte en normal "uppbyggnad" det saknas ett stick, vilket hör till vanligheterna att ha med (musiknörd eller asperger, välj själva). Sedan lyssnade jag en gång till på låten när jag kom hem och fastnade totalt. Jag är ju en sådan människa som lyssnar på texten, är inte texten bra är inte låten bra . slut. Vad denna låt handlar om får ni ta reda på själva, jag är säker på att låtar har olika betydelse för olika personer då en upplevelse är subjektiv och baserar sig på tidigare upplevda erfarenheter och så vidare. I mina ögon var det en otroligt vacker låt med ett fint budskap, detta var min åsikt ända till jag bestämde mig för att youtuba (observera att detta uttryck är ett verb) låten för att se om det fanns något live-framträdande då jag har en svaghet för sådana. Då insåg jag att jag kände igen han som sjöng. Då jag inte visste varifrån jag kände igen honom bestämde jag mig för att googla (ännu ett verb) honom. Det visar sig då att jag kände igen honom från american idol. Anledningen till att jag kände igen honom var att det visades lite om hans bakgrund osv i programmet vilken bl.a. innehöll en berättelse kring förhållandet mellan honom och hans fästmö.

Historien var alltså så att han och hans flickvän var förlovade och om två veckor skulle gifta sig, då råkade hon ut för en olycka, hamnade på sjukhus, i koma. Flickvännen vaknade upp en månad senare, med hjärnskador, handikappad.

Låten what are words är alltså inte bara skriven i syfte att vara en bra låt och hamna på topplistorna så han kan tjäna pengar utan är en låt Medina skrivit till sin flickvän om löftet att finnas vid hennes sida oavsett vad som händer.

Jag tror att denna låt och berättelse kommit att symbolisera den ultimata människan för mig, för ärligt talat, hur många som Chris Medina finns det i denna värld?

Jag avslutar med en tankeställare, ett citat ur låten ovan:
What are words if you really don't mean them when you say them
... they live on, even when we're gone

specialistutlåtande

Jaha, då har det blivit dags att summera detta allergitest. Måttligt roligt kan ni tänka er och det är precis vad resultatet blev. För att få grepp om denna historia och skapa förståelse för min bitterhet måste jag ta er, mina kära läsare, tillbaka i tiden.

Jag gick alltså till vårcentralen för ca 6 månader sedan där jag fick träffa en distriktsläkare som blev bekymrad över mina eksem och att de inte blev bättre, ens av den starkaste kortison salva som finns på dagens farmaceutiska marknad. Hon remitterade mig därför till en hudspecialist. Väntetiden dit var ca 6 månader men jag hade turen att få komma dit redan efter ca 5 månader. Väl där kan ansvarig hudläkare för företaget konstatera att jag lider av atopiskt eksem (s.k. böjveckseksem). Detta var för mig ingen ny fakta utan något jag vetat om sedan barnsben. Han menade vidare att ett så kallat lapptest bör genomföras för att utesluta att jag lider av annan allergi som kan förvärra min permanenta hudsjukdom.

Som jag (troligen) har beskrivit i föregående inlägg sätter man alltså 3 lappar på ryggen med olika preparat på som, vid allergi mot ämnet, utlöser en reaktion på kroppen. Efter första besöket kunde konstateras att jag hade en minimal rodnad för "något ämne som kallas parfym" (direkt citat från min danska läkare). Vid andra besöket som var idag konstaterade han att jag nu hade en allergisk reaktion på platsen för nickel. Detta var för mig väl känt att jag var allergisk mot då jag aldrig kunnat ha klockor eller oäkta örhängen utan att det skapat problem.

Som avrundning meddelade läkaren mig att vi alltså genom denna utredning kunnat konstatera att jag lider av atopiskt eksem och nickelallergi. Fasen vilken tur att det finns hudspecialister kan jag bara konstatera! Tänk om jag inte hade fått träffa den här läkaren, då hade jag aldrig fått genomgå detta test och konstatera att jag faktiskt har den allergin jag vetat om sedan jag var ungefär 6 år och jag hade inte heller fått konstaterat att det var böjveckseksem jag har, som jag även det vetat sedan jag var 4-5 år. Specialistläkare my ass! Jag tror att det enda positiva med detta är att jag inte behövde betala ett enda öre för det. Tänk att ha betalat flera hundra för att få konstaterat av en läkare de saker jag redan visste om.

Gör aldrig allergitest!

Allt är lite jobbigare just nu. Jag har gått och dragit på mig en ordentlig förkylning som vägrar att ge sig. Vaknade upp imorse med dunkande bihålor, en hosta utan dess like och kände mig allmänt hängig. Då ska man fara iväg till hudläkaren (eftersom jag börjat utreda mina eksem nu, typ 15 år försent, men ändå). De satte på massa lappar på ryggen som innehåller ämnen jag eventuellt (läs garanterat) kan vara allergisk mot. Så nu kliar det också! För att detta test ska få maximal tillförlitlighet får jag nu under en vecka
  • inte bada eller duscha testområdet
  • inte utöva kroppsrörelser som framkallar svettning
  • inte riva eller skava på testområdet
  • inte utsätta testområdet för sol eller ljus från solarium
Detta är helt fantastiskt och jag förstår inte alls hur det ska gå till! Bada ska jag väl kunna undvika, men duscha vill man ju gärna göra i den här värmen. Att inte utöva kroppsrörelser som framkallar svettning är praktiskt taget omöjligt, dels är det vamt ute och dels bor jag ju, som tidigare nämnt, i ett seniorboende där temperaturen inomhus ligger runt 26 grader (när det inte är varmt ute). Lapparna har suttit på i ca 1 timme nu och det har redan börjat klia, jag kan inte garantera att jag inte kliar när jag sover! Sol är ju inte heller det det lättaste att undvika när det är sol ute, man kan inte sätta på sig tjocktröja när det är 30 grader ute utan att svettas! Summeringen av detta är att mitt test troligen inte kommer att bli så tillförlitligt!

Uppdatering om allt möjligt

Nu kommer en redig uppdatering. Sedan sist har jag flyttat ut ur min gamla lägenhet och flyttat in i, vad de kallar, ett seniorboende. Det har varit en helvetisk helg med städning och släpande av grejer tills benen och armarna inte gick längre, då tog vi ett lass till! Men nu är alla flyttade och min lägenhet är helt färdigstädad, lämnar in nycklarna idag. I den nya boendeformen jag just nu provar på trivs jag väl helt okej. Allt är ju möblerat, fint och ordnat. Jag behöver inte tänka på vad som ska handlas eller vad jag ska laga för mat. Missförstå mig rätt, jag lagar mat, tvättar och grejar, men jag behöver inte planera inköp osv. Första tecknet på att det är ett seniorboende jag bor i nu är nog att det är medelhavsklimat inomhus. Ni vet sådär som det är utomlands när man ligger i solen på stranden ca 13.00 på dagen. Så varmt är det här, HELA TIDEN!

Hur som helst. Jag tänkte avhandla lite om skolan också. Imorgon är det avslutande seminarium som vi kommer äga på, för vi är bäst! Men i fredags var det examensfest! För vi har tagit studenten, för vi har tagit... Nehe, just, socionomexamen var det ja. Första halvan av kvällen var fantastiskt rolig. Fina och trevliga människor avnjöt libanesisk buffé, sjöng sånger och lekte lekar. Jag var väl sådär engagerad i sång och lek, men det var ett roligt initiativ av examensgruppen. Andra halvan av kvällen var mindre bra. 18 åringar kom dit och trodde att de ägde stället, studsade runt i mjukisbyxor och spillde drinkar till höger och vänster. DÄRFÖR hatar jag Strömpis . slut!

Jag var tvungen att tacka nej till ett jobb idag också. Oerhört läskigt faktiskt. Som tur var var det på IKEA och deras personal är ju helt fantastisk. Han tog det hela så bra att han lyckades få det till att det var hans fel att de förlorade en sådan förmåga som mig. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men imponerad är jag och tänker att en dag ska jag också vara en sån där bra-människa. Det var inte vilket kassajobb som helst jag tackade nej till heller. Jag skulle få vara delvis på logistik (vilket väl inte är så fantastiskt roligt) men delvis skulle jag få vara personalansvarig. Kan ni tänka er?!?! De tyckte jag var så bra så de skapade en tjänst åt mig (för det nämndes då ingenting om något sommarvikariat som personalansvarig när jag sökte tjänsten!)

Nu ska jag studsa iväg och göra mig fin för snart väntar inlämnande av nycklar och senare 3-års kalas!



RSS 2.0