diet och det mystiska naturreservatet i "laggårdsängen"
Så nu har jag klarat en vecka på min nya diet, nöjd med mig själv AB! 3 eller 7 veckor till, får se hur det känns. Men det känns nu som att jag hittat en form av diet som jag faktiskt kan klara av att hålla. Jag har inte vart hungrig en enda gång sedan jag började och det är ett måste för mig om jag ska klara mig. Jag fungerar lite så att om jag är hungrig måste jag få njuta av god mat när jag väl äter, och eftersom den där sista delen, "njuta av god mat" inte riktigt existerar när man går på diet får man se till att aldrig bli hungrig. Jag tänker mig just nu att jag gör en egen lite gastric bypass. Jag håller på å krymper min magsäck helt enkelt!
Igår var jag hemma hos underbara M på vinkväll. Innan vi kom till vinkvällen hände dock följande. Vi sitter i soffan och pratar om att M vart ute och gått i ett elljusspår men att spåret sedan bara tog slut. Jag fick för mig att vi minsann skulle gå ut och hitta det här jäkla spåret, mycket för att man vågar utforska bättre när man inte är själv. Så vi gick upp för en backe strax utanför knuten hos M. Nej, det var en underdrift! Vi KRAVLADE oss upp för ett mindre berg och med min kondition höll jag på att dö innan vi ens kommit fram till spåret. Sedan vandrade vi, vi gick och gick och gick på det där jäkla spåret. När M meddelade att "ungefär såhär långt bort har jag varit, och här framme kommer spåret ta slut" tänkte jag, "åh spännande, spåret kan ju inte ta slut, du måste bara missat det". Men kloka M hade rätt. Spåret tog slut. Plötsligt stod vi vid en trevägskorsning och ingen av vägarna var fortsättning på vårt elljusspår. Plötsligt dök en joggare upp och vi fick upp hoppet igen, vi följde efter honom så gott vi kunde (med tanke på att han sprang och vi gick) och POFF så var han borta och vi stod mellan lyxvillor och en bilväg. Spåret? Borta!
Vi kravlade oss upp för ytterliggare en mördarbacke och hittade någon form av väg igen, tills vi kom fram till hästar. MITT I SKOGEN! Ungefär där gav vi upp och tog oss hemåt, då vi hade vart ute och promenerat drygt en timme. Jag som hatar oreda i mitt liv började febrilt att googla när vi kom hem. Och fann att det inte alls var ett elljusspår utan ett naturreservat. Det gick ett elljusspår i naturreservatet men det var inte sammanhängande så man måste alltså lära sig hur man ska svänga på de konstiga vägarna och stigarna som bryter spåret. Jag föreslog då för M att det säkraste måste vara att springa runt runt på den handikappsanpassade slingan som börjar vid informationsskylten som inte existerar.
Jag känner spontant att det här elljusspåret och jag inte gjort upp riktigt.
We'll meet again!
