Hur tänkte jag där?
Den här veckan har jag tydligen jobbat 7 dagar. När de ringde från jobbet i Nora och frågade om jag kunde jobba den 28 och 29 de tänkte jag jaa, men hur jobbigt kan det vara att vara i Nora en helg. Man sitter ju mest ändå, precis som hemma. Så jag tog de passen och tänkte inte mer på det.
Nu, när jag har jobbat 7 dagar i rad, kan jag tycka att det känns ändå helt okej, ända tills jag inser att det inte handlar om att jobba 7 dagar i rad, för imorgon ska jag ju jobba på mitt vanliga jobb igen! Jag jobbar alltså 12 dagar i rad! Som tur är jobbar jag sent veckan som kommer, så jag får iaf sova lite längre. Det är faktiskt stor skillnad mellan att gå upp 05.45 och 09.30!
Och alla vuxna säger bara "passa på medan du är ung och fortfarande orkar", jag förstår inte hur dom tänker. Det är ju NU jag tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen. De vuxna vaknar ju tidigt automatiskt. Det är på så sätt jag insett att pappa börjar bli gammal för att han "orkar inte ligga kvar i sängen längre än till 9 på helgerna". Vaddå orkar inte ligga kvar? Det är inte jobbigt att ligga ner?! Och innan ni dömer mig för att jag verkar lat ska ni veta att det inte är mitt fel att jag är lat, jag är en medlem i 80-talist generationen och då BLIR man automatiskt lat, sådeså!
Nu, när jag har jobbat 7 dagar i rad, kan jag tycka att det känns ändå helt okej, ända tills jag inser att det inte handlar om att jobba 7 dagar i rad, för imorgon ska jag ju jobba på mitt vanliga jobb igen! Jag jobbar alltså 12 dagar i rad! Som tur är jobbar jag sent veckan som kommer, så jag får iaf sova lite längre. Det är faktiskt stor skillnad mellan att gå upp 05.45 och 09.30!
Och alla vuxna säger bara "passa på medan du är ung och fortfarande orkar", jag förstår inte hur dom tänker. Det är ju NU jag tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen. De vuxna vaknar ju tidigt automatiskt. Det är på så sätt jag insett att pappa börjar bli gammal för att han "orkar inte ligga kvar i sängen längre än till 9 på helgerna". Vaddå orkar inte ligga kvar? Det är inte jobbigt att ligga ner?! Och innan ni dömer mig för att jag verkar lat ska ni veta att det inte är mitt fel att jag är lat, jag är en medlem i 80-talist generationen och då BLIR man automatiskt lat, sådeså!
Det fina med vården
OBS Detta är ett otroligt vardagligt och inte så roligt inlägg men jag behöver skriva av mig:
Nu har jag haft problem med min vrist i snart 3 veckor.
Allt började en lördag när mamma och jag hade varit på marieberg och tokshoppat. Vi hade gått hela dagen, burit kassar och irrat omkring. När vi kommer hem står jag och stryker mammas nya (otroligt fina) gardiner, känner hur det smäller till i låret och utbrister "nu fick jag en blodpropp"! Mamma blev märkbart irriterad och säger "sådär säger man inte, det är inget att skoja om!" varpå jag svarar "det är kanske inget skämt" och förklarar hur det kändes. Senare på kvällen känner jag hur det börjar värka så smått i vristen. Jag tänkte inte mer på det förrän jag nästa morgon vaknade upp och inte kunde gå på mitt högra ben!
Det fortgick de närmaste 4 dagarna, jag köpte en linda på apoteket, stödlindade benet och det blev lite bättre. Den 4 de dagen ringer jag vårdcentralen och bokar en telefontid. Senare på kvällen gick mycket av värken över, bara PANG så var det mesta borta, jag kunde vicka på foten upp och ner men det gjorde ont åt sidorna. Så jag tänker att jaja, men då kommer det gå över snart och ringer och avbokar min telefontid. (Jag kanske ska tillägga att jag är trött på vården. Att vänta och att alltid få svaret "gå hem och vila". De tar upp min tid och gör ingenting vettigt åt min situation).
När det hade gått 2 veckor och det inte hade blivit någon skillnad på läget, varken bättre eller nämnvärt sämre bestämde jag mig för att jag, som 23 åring kan inte rimligtvis ha begränsat rörelsemönster på grund av smärtor, jag måste göra något åt det här!. Så jag ringer vårdcentralen igen och tar faktiskt min telefontid. En läkare ringer upp mig, jag förklarar vad som hänt, varpå han säger "jaha, det låter ju inte så bra, det kan ju vara en blödning som vandrat ner till vristen och skapar problem. Jag skickar ett brev hem till dig med en tid då du får komma hit". HÄR börjar min riktiga frustration och vill du inte höra gnäll, sluta läs!
I min värld är agerandet av läkaren felaktigt. Jag anser inte att man som läkare säger till sin patient "det kan vara en blödning i ditt ben" och sedan lämnar mig ovetande om vad det innebär samt ovetande om när man får en tid för att kolla upp det här. Det är också märkligt att tiden inte kan bokas via telefon när jag ändå bokat en telefontid, så jag kan försöka styra tiden någolunda så den passar mig!
Idag fick jag detta brev hem där jag meddelas att jag fått en tid den 7/2 kl 13.40. Den veckan är mina arbetstider 10.30-17.00, varpå det är den sämsta tänkbara tiden jag kan tänka mig och allvarligt, ÄR inte en blödning i benet farligt?! (det låter inte helt bra i alla fall). Varför får jag en tid 2,5 vecka efter jag ringde?
Behöver jag nämna än en gång att jag HATAR vården?!
Nu har jag haft problem med min vrist i snart 3 veckor.
Allt började en lördag när mamma och jag hade varit på marieberg och tokshoppat. Vi hade gått hela dagen, burit kassar och irrat omkring. När vi kommer hem står jag och stryker mammas nya (otroligt fina) gardiner, känner hur det smäller till i låret och utbrister "nu fick jag en blodpropp"! Mamma blev märkbart irriterad och säger "sådär säger man inte, det är inget att skoja om!" varpå jag svarar "det är kanske inget skämt" och förklarar hur det kändes. Senare på kvällen känner jag hur det börjar värka så smått i vristen. Jag tänkte inte mer på det förrän jag nästa morgon vaknade upp och inte kunde gå på mitt högra ben!
Det fortgick de närmaste 4 dagarna, jag köpte en linda på apoteket, stödlindade benet och det blev lite bättre. Den 4 de dagen ringer jag vårdcentralen och bokar en telefontid. Senare på kvällen gick mycket av värken över, bara PANG så var det mesta borta, jag kunde vicka på foten upp och ner men det gjorde ont åt sidorna. Så jag tänker att jaja, men då kommer det gå över snart och ringer och avbokar min telefontid. (Jag kanske ska tillägga att jag är trött på vården. Att vänta och att alltid få svaret "gå hem och vila". De tar upp min tid och gör ingenting vettigt åt min situation).
När det hade gått 2 veckor och det inte hade blivit någon skillnad på läget, varken bättre eller nämnvärt sämre bestämde jag mig för att jag, som 23 åring kan inte rimligtvis ha begränsat rörelsemönster på grund av smärtor, jag måste göra något åt det här!. Så jag ringer vårdcentralen igen och tar faktiskt min telefontid. En läkare ringer upp mig, jag förklarar vad som hänt, varpå han säger "jaha, det låter ju inte så bra, det kan ju vara en blödning som vandrat ner till vristen och skapar problem. Jag skickar ett brev hem till dig med en tid då du får komma hit". HÄR börjar min riktiga frustration och vill du inte höra gnäll, sluta läs!
I min värld är agerandet av läkaren felaktigt. Jag anser inte att man som läkare säger till sin patient "det kan vara en blödning i ditt ben" och sedan lämnar mig ovetande om vad det innebär samt ovetande om när man får en tid för att kolla upp det här. Det är också märkligt att tiden inte kan bokas via telefon när jag ändå bokat en telefontid, så jag kan försöka styra tiden någolunda så den passar mig!
Idag fick jag detta brev hem där jag meddelas att jag fått en tid den 7/2 kl 13.40. Den veckan är mina arbetstider 10.30-17.00, varpå det är den sämsta tänkbara tiden jag kan tänka mig och allvarligt, ÄR inte en blödning i benet farligt?! (det låter inte helt bra i alla fall). Varför får jag en tid 2,5 vecka efter jag ringde?
Behöver jag nämna än en gång att jag HATAR vården?!
Fredrik Wikingsson och Harry Potter
Som förmodligen ALLA vid det här laget känner till har Filip och Fredrik lanserat en ny hemsida. Jag följer deras podcast slaviskt och har hört alla avsnitt minst 3 gånger. De har nu avslutat sitt samarbete med aftonbladet för att lansera en ny hemsida där podcasten numer kan "bo". Det finns eftersnack, blogg, extramaterial osv osv på denna hemsida. Jag ÄLSKAR den. Lyssnar man på podcasten via hemsidans spelare kommer det även upp ett litet ploppljud på de obegripliga referenserna som haglar över ens huvud, så nu kan jag, som ovetande, normal, oinsatt person hänga med och förstå och på så sätt uppskatta podcasten än mer. Min åsikt är definitivt partisk men jag har liksom "växt upp" med Filip och Fredrik.
Hur som helst, det jag ville komma till gällande Fredrik Wikingsson var att jag blir så otroligt inspirerad av hans bloggskrivande. Det känns som att man kommer honom nära, fast jag egentligen inte kommer närmare än om jag skulle läsa någon artikel han skriver för en tidning. Det är saker han reflekterat och funderat över, men egentligen ganska intetsägande om honom själv. Ibland kommer små fragment ur hans liv och då blir det väl något litet mer personligt men det är sättet han skriver på. Han har med sina texter förmåga att inspirera och trollbinda. Även när han skriver om ämnen jag inte alls har något intresse för upptäcker jag att jag läser hela texten och får mig en tankeställare. Han är en otroligt duktig skribent, långt mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig efter att ha sett deras program. Så nu inspirerar han mig att skriva. En känsla jag inte känt på riktigt sedan gymnasiet.
Jag har även börjat titta på På spåret, som vilken annan pensionär som helst. Det är svårt. Mina sämsta ämnen i skolan var geografi och historia och det är ju lite det hela programmet är uppbyggt på att man ska kunna. Men jag har hittat ett kryphål. Det är ju numer Kristian Luuk och Fredrik Lindström som har På spåret och Kristian tycks ha en förkärlek till ordlekar och fyndiga ordvitsar. Och det är här mina kunskaper kommer in. När han i fredagens program läser upp ledtråden "3,14 till vattendrag" hoppar jag upp och ner i soffan och skriker "Piteå! det är Piteå, jag fick 8 poäng!" fast jag sitter själv i min lägenhet. Majken vände sig trött om och tittade på mig med sömndruckna ögon för att sedan sucka och somna om igen. I glädjeruset över att jag tog så många poäng på en resa glömde jag bort att lyssna på vad frågan till kommande musiksycke var och till min förvåning kände jag igen stycket. Det är minsann det de spelar i början av Harry Potter-filmerna! Jag är helt säker och tänker "ojojoj, det här kommer de tävlande lagen aldrig kamma hem, men jag vet minsann, det är Harry Potter". Till min stora förvåning svarade de precis rätt, båda lagen, att låten kommer ur den välkända baletten Svansjön och författaren till stycket är Pjotr Tjajkovskij (något jag aldrig hade kunnat). Jag får kanske bara erkänna att jag inte är den generationen som kan den här typen av frågor. Men jag vidmakthåller att de tävlande lagen aldrig hade kunnat att samma låt är ledmotiv i Harry Potter!
Hur som helst, det jag ville komma till gällande Fredrik Wikingsson var att jag blir så otroligt inspirerad av hans bloggskrivande. Det känns som att man kommer honom nära, fast jag egentligen inte kommer närmare än om jag skulle läsa någon artikel han skriver för en tidning. Det är saker han reflekterat och funderat över, men egentligen ganska intetsägande om honom själv. Ibland kommer små fragment ur hans liv och då blir det väl något litet mer personligt men det är sättet han skriver på. Han har med sina texter förmåga att inspirera och trollbinda. Även när han skriver om ämnen jag inte alls har något intresse för upptäcker jag att jag läser hela texten och får mig en tankeställare. Han är en otroligt duktig skribent, långt mycket bättre än jag någonsin kunnat tänka mig efter att ha sett deras program. Så nu inspirerar han mig att skriva. En känsla jag inte känt på riktigt sedan gymnasiet.
Jag har även börjat titta på På spåret, som vilken annan pensionär som helst. Det är svårt. Mina sämsta ämnen i skolan var geografi och historia och det är ju lite det hela programmet är uppbyggt på att man ska kunna. Men jag har hittat ett kryphål. Det är ju numer Kristian Luuk och Fredrik Lindström som har På spåret och Kristian tycks ha en förkärlek till ordlekar och fyndiga ordvitsar. Och det är här mina kunskaper kommer in. När han i fredagens program läser upp ledtråden "3,14 till vattendrag" hoppar jag upp och ner i soffan och skriker "Piteå! det är Piteå, jag fick 8 poäng!" fast jag sitter själv i min lägenhet. Majken vände sig trött om och tittade på mig med sömndruckna ögon för att sedan sucka och somna om igen. I glädjeruset över att jag tog så många poäng på en resa glömde jag bort att lyssna på vad frågan till kommande musiksycke var och till min förvåning kände jag igen stycket. Det är minsann det de spelar i början av Harry Potter-filmerna! Jag är helt säker och tänker "ojojoj, det här kommer de tävlande lagen aldrig kamma hem, men jag vet minsann, det är Harry Potter". Till min stora förvåning svarade de precis rätt, båda lagen, att låten kommer ur den välkända baletten Svansjön och författaren till stycket är Pjotr Tjajkovskij (något jag aldrig hade kunnat). Jag får kanske bara erkänna att jag inte är den generationen som kan den här typen av frågor. Men jag vidmakthåller att de tävlande lagen aldrig hade kunnat att samma låt är ledmotiv i Harry Potter!
